Så blev man uppsagd...

Jag kände att jag skakade lite av adrenalin. Chefens dörr var just framför mig. Jag sträckte fram handen. Hade jag bestämt mej? Jag drog tillbaka den sakta. Slöt ögonen. Klart som fa-han,tänkte jag! Jag sparkade upp dörren rakt fram ifrån mej. Chefen flög upp ur sin skinn-fotölj! Stakade liksom fram ett ynkligt " Men va va va är det som händer?"

Jag tog två steg in i rummet och gjorde "jag-säger-upp-mig-posen" mot chefen, som häpet stirrade på mig.

Så har jag alltid trott det går till. Eller det är vad jag har velat att det ska vara som.

Nu blev det mer som ett trevligt samtal som började med " jag har en lite tråkig sak att berätta. Jag måste säga upp mig. Osv osv..." Jävla lamt. Utbyttes en hel hop med artighetsfraser, och jag kände nästan känslan att jag inte ville lämna skutan för att hon va så snäll. Inte stek!

Säger upp mej för att jag ska flytta. Långt. Väldigt långt. Till neonen. Betongen.

The man on the hills uppsägnings-skola:

Börja med fötterna ungefär axelbrett isär. Ska kännas stabilt. Och var gärna mjuk i knäna.

Här är den svåra delen av operationen! Allt är över på 3 sekunder, ev 4 sekunder, så här gäller det att vara 100% fokuserad.

Du har utgångs-positionen. Axelbrett. Luta dig lätt bakåt, tryck ihop brösten lite, spänn hela överkroppen och sträck fram dina händer som två revolvrar och forma dom i ett " jag-säger- fan- upp- mej!"

Där har ni det! Var en revolverman! Tänk "stek" och kör!

Jo... förresten. Hälsningar till er som trodde att någon skulle säga upp stekarn: Prutta ut en tesked!